En patient som har ont i ryggen genomgår vanligen en inledande undersökning av en allmänläkare som utesluter vissa varningssignaler, förskriver vila och smärtstillande läkemedel i den akuta fasen, tidig rehabilitering, särskilt sjukgymnastik och regelbunden träning. Om besvären är svåra och fler symtom tillstöter, exempelvis problem att hålla avföring, betydligt minskad muskelstyrka är det tydliga varningssignaler och en specialist bör undersöka dig och göra en MRI.
När diagnosen diskbråck ställs tittar läkaren först på patientens medicinska historia. Symtomen och smärtmanifestationerna du känner identifieras: var smärtan känns, hur intensiv är den, vilka ställningar förvärrar eller förbättrar smärtan. Du måste också berätta om skador eller sjukdomar.
Nästa steg i diagnosen är en fysisk undersökning som inkluderar vissa specifika steg, så som lasègue-test, men också andra provokationer som testar muskelstyrka och reflexer. Läkaren kan också be dig att genomföra olika rörelser, exempelvis stretchning och olika rörelseövningar för att avgöra vilka aktiviteter som orsakar smärta och dess intensitet.
Baserat på den medicinska historiken och kliniska undersökningen kan läkaren besluta om vidare undersökningar.
Bildundersökningar låter läkaren undersöka din ryggrad och få veta om det finns ett diskbråck eller någon annan avvikelse. De vanligaste metoderna för att upptäcka ett diskbråck och dess orsaker är MRI, röntgen eller CT. MRI använder ett magnetfält för att avbilda mjukdelar, medan CT-scan använder röntgen för att göra detsamma. Bägge metoderna har olika för- och nackdelar och det är upp till läkaren att avgöra vad som är bäst i det enskilda fallet. En bildundersökning kan inte visa att det gör ont, utan den kan bara bekräfta avvikelser från den anatomiska eller funktionella normen. En MRI eller någon annan undersökning låter läkaren se exakt var diskbråcket sitter och hur det trycker på nervroten.
Nervtest/elektromyogram (EMG) låter din läkare undersöka hur individuella nervrötter de perifera nerverna leder nervimpulser. Denna undersökning begränsas av att en ganska stor del av den “friska” populationen uppvisar vissa abnormailteter vid ett sådant test och, å andra sidan kan elektromyogrammet se helt normalt ut trots att patienten lider av en akut radikulär irritation – EMG visar inte smärta, utan om det finns problem med nervernas ledningsförmåga.
INTERVENTIONELL DIAGNOSTIK
Interventionell diagnostik för ryggsmärta inbegriper metoder för att kunna hitta exakt den källan, eller källorna, till hur smärtan uppstår. Nyare interventionella behandlingsmetoder speciellt utvecklade för att behandla smärttillstånd och för att mildra eller ta bort smärta och därmed öka livskvaliteten hos patienten.
Interventionell diagnostik fokuserar på smärtans huvudkällor och dessa är mellankotskivorna, nervrötter, ryggradens leder, SI-leder och andra anatomiska strukturer.
Efter att de troliga källorna till smärta har lokaliserats på basis av klinisk bedömning går läkaren vidare med interventionella tester – diagnostiska blockader för att avgöra smärtkällan. Testet genomförs med en injektion av ett lokalbedövningsmedel på rätt ställe som kontrolleras med hjälp av röntgen eller ultraljud. Om patienten upplever smärtlindring är det uppenbart att det är just den aktuellaleden, nervroten, mellankotskivan eller någon annan anatomisk struktur som smärtan härrör ifrån. Läkaren måste sedan överväga vilket som är nästa mest effektiva och skonsamma behandling för att behandla de aktuella strukturerna och som kan leda till smärtlindring under längre tid eller att den helt och hållet försvinner.
- Interventionell diagnostik genomförs på en lämplig klinik som en del av den inledande undersökningen. Är du intresserad av hur interventionell smärtbehandling går till? Du hittar svaren på många frågor under FAQ-fliken.
